fredag 19 april 2019

Hallux valgus och Balkansippor

Inte orkat skriva dagbok.
Varit bara föööör mycket med allting!
Värst var rotfyllningen i mars.
Och så den 5 april operationen i vänster fot.
Känns som man sågat av halva foten.
Fast nu, äntligen, lite mindre ont.
Men svårt att gå. Det gör så förbenat ont att gå. Värre än före operationen.
Och när man ska sova så går inte det för foten bara maler och svider ...

Gjorde jag rätt som tog bort den värkande knölen?
Hoppas och tänker på den fenomenala visan med Birgitta Andersson:
"Man ska vara rädd om fötter!"
Var tog den härliga Birgitta Andersson vägen?

Tänker att allt blir bättre när stygnen tas bort om en vecka. Men det dröjer nog hela sommaren innan jag kan gå normalt igen.
Kanske vill jag då jogga som förr..?
Längtar!

Tur i eländet att det finns små balkansippor.
Nu blommar de för fullt i vår trädgård som strålar av sol och värme.
I dag gjorde vi i ordning i uterummet.
I fjol dröjde det ända till den 8 maj.
Det vet jag, för det står skrivet i dagboken för 2018.

GLAD PÅSK!

Min fina hallux valgus-sko

Mina fina Balkansippor
Vill du se bilder på mina nya kuddfodral? Då får du gå till http://junerydgren.se

Förresten!
Nån gång i början april kom vår lilla stads trädgårdsförvaltning och drog upp två av de tre parkträd som de planterade på vår vildäng den 1 mars.
Jaha?!
Kring det som fick stå kvar gjorde de en liten rondell med nån slags buskar omkring.
Jaha?!

Intressant att se hur det blir med denna patetiska lilla parkplantering när maskrosorna kommer och dränker precis hela ängen ...
Kanske får vi då hit en alldeles egen ängsträdgårdsmästare som går och lukar maskrosor varenda dag ...
I så fall ska jag fråga om hen vill plocka några som hamnat på vår gräsmatta också.
Fortsättning följer:
Denna skrivbok kan beställas via kontaktformuläret http://junerydgren.se

söndag 31 mars 2019

Lissabons kakel och blåsippor i vår lilla skog

Just hemkommen från Portugal finner jag vår lilla skog full med blåsippor. Vilken lycka! Nu är det vår! Fast för en stund sedan snöade det stora juleflingor. Som tur är smälte de bort på en gång. April-väder!

Lissabon är en så fin stad! Stenbelagda gator och kaklade husfasader beprydda med de vackraste mönster. Överallt restauranger och blommande torg. Fast när vi var där blommade det förstås inte så mycket. Än är det tidig vår även i Lissabon.

Jag tog några bilder med min mobiltelefon för att stimulera skapandeprocessen när jag kom hem.
Nu är jag hemma. Tittar på bilderna jag tog och längtar lite tillbaka.

Lissabon är en stad som jag alltid vill återkomma till. Så vänlig, ren och vacker. Torgen som finns överallt är rymliga och man upplever aldrig någon trängsel i denna stad trots att där alltid är fullt med turister.

OBS! Alla foton tillhör mig och får inte kopieras/stjälas från denna privata plats! Det finns tusentals bilder som är mycket bättre än mina! Fota själv förresten! All rights belong to June Rydgren©


BLÅSIPPOR I VÅR LILLA SKOG LÖRDAG 30 MARS 2019




















SÅ MINNS JAG LISSABON I SLUTET AV MARS 2019











lördag 23 mars 2019

Hur kärreken oförhappandes blev en del av mitt liv

Den första mars i år behagade vår eminenta stadsträdgårdsmästare, tillsammans med en grävmaskin och tre, eller om det var fyra trädgårdsarbetare dyka upp som från tomma intet till "vår" kära äng, som är belägen alldeles utanför köksfönstret. Helt överraskande stod de där på den isiga ängen och pratade, gestikulerade och stegade upp, vad det nu kunde vara ...

Det fina med "vår" underbara äng är att den är en vildäng. I maj månad lyser den solgul av de ljuvligaste maskrosor, som jag visserligen har fullt sjå att hålla utanför vår trädgårdsgräns, men som ändå ger en färgprakt så fager att vi längtar efter den hela långa vintern.

"Vår" kära äng var faktiskt en överskuggande anledning till att vi köpte just detta huset, där vi snart bott i tio år. Ängen ger ljus och sol till vår lilla trädgård och utsikt, rymd och glädje i våra sinnen. Ja, jösses, så glada vi alltid har varit för denna fina vildäng utanför vårt fönster.

Men så blev det alltså 1 mars 2019 och sedan dess är det inte ett dugg roligt att titta ut genom fönstret längre. Grävmaskinen hackade sönder isen och gjorde tre fula hål i marken. Jorden som skottades upp blev tre leriga högar vid sidan om. Därefter nedsattes tre pinniga trädstackare på rad i hålen, varpå grävmaskin och hela trädgårdsmästarfaderullan troppade iväg. Till en betydligt skönare trakt, får man väl hoppas.

Nu har vi fått reda på att de tre "pinnarna" kommer att bli vackra kärrekar till sommaren och att de egentligen var ämnade att pryda en stadsplantering, men något kom i vägen, och så blev det tvunget att få "pinnarna" i marken så att rötterna inte skulle dö.
Men varför sätta ner  parkträd på en vildäng? Och dessutom alldeles utanför ett villafönster?

Något foto på kärrek kan jag tyvärr inte visa, för man får inte stjäla bilder på nätet. Men jag har hört att dessa träd har höga stammar och mycket tätt grenverk som blir blodrött på hösten.
Jaha, tack, men nej tack!

Jag hoppas trots allt att stadsplanerarna kommer på bättre tankar nu när våren är på intåg och gräver upp de stackars "pinnarna" igen. Dessa parkträd är sannerligen värda ett bättre öde än att slå ut hela sin fagra sommarprakt på en vildäng i utkanten av en skog, där ingen mänska gläder sig åt dess skönhet och de endast skapar förstämning och irritation.

Om kärrekarna inte grävs upp då? Ja, då blir det att författa ärenden till kommunen! Inte så kul det heller. För någon.
Fortsättning följer 😊

Kärrekarna på vildängen. Foto: June Rydgren

De 3 parkträden vid skogens rand. Foto: June Rydgren



måndag 25 februari 2019

Bara för jag älskar snödroppar

I lördags, två dagar sedan, såg jag den. I flera veckor har jag kontrollerat stället. Jag visste ju att den skulle titta upp just där. Det har den gjort så länge jag har bott här i trakten.
I lördags hände det igen!
Oj, så glad man kan bli över en frusen liten snödroppe!

I Skåne, där jag växte upp i ett litet idylliskt villasamhälle, såg jag snödroppar redan i januari. De tittade upp från det tunna snötäcket på morgonen och på kvällen när det kylde på krympte de ihop till ingenting. För att liksom återuppstå igen nästa morgon.
Jag minns det så väl, var väl knappt mer än fem år, hur jag stod länge, länge och tittade på min lilla snödroppe hemma i trädgården.
Man är väl inte riktigt klok!

Ända sedan barndomen har jag tecknat snödroppar på längden och tvären. Senast var det för någon månad sedan, medan snön vräkte ner utanför fönstret. Det är bara en obetydlig akvarell. Den finns på hemsidan: junerydgren.se.
Bara för jag älskar snödroppar.

"Min" första snödroppe, lördagen den 23 februari 2019. Visst är den söt! 


måndag 18 februari 2019

Älskar ju fluffiga videkissar

och i dag såg jag de allra första pälsklädda videkvistarna på långpromenaden med vovvarna. Egentligen letade jag hoppfullt efter de första små snödropparna, men några sådana fann jag inte, även om jag hört att några frusna små stackare synts till i trädgårdar omkring.

Jag håller så gärna till godo med videkissarna som jag älskat sedan barnsben. Visan "Sov du lilla videung" (text: Zacharias Topelius, musik: Alice Tegnér) var förresten en favorit redan när jag var fyra år.

Bilderna tog jag med min Iphone 8+. Inga höjdare just. Det blåste snålt och vovvarna drog otåligt i kopplen. Men de berättar ändå att våren är på väg. Att den kommer till slut, om än de uppskottade snöhögarna är svarta av smuts och allt ser glåmigt, trött och uttråkat ut.

Februari är en evig väntan ...
Äntligen kommer mars och plötsligt händer det.
Allt på en gång.
Det går bara alldeles för fort nu.
Vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer, förgätmigej ...
Påsk.
Pingstliljor och tulpaner.
Rådjur i blomsterrabatten.
Syrener, kaprifol, pioner ...
Midsommar.
Rosor, lavendel ...

Vips så är det höst igen.
Vinter snart.
Den långa långa långa långa svenska vintern,
full av is och svart trött snö.





söndag 3 februari 2019

Snö, snö, snö, snö ... Överallt denna snö

... som gör att man inte kan vara utomhus. Men vad gör väl det när man istället kan följa den skriftbundna (Torah), vänliga, roliga, ödmjuka, mänskliga, varma, goa, fördomsfulla, kringskurna, själviska, hjärtesnälla, omtänksamma familjen Shtisels dagliga förehavanden på Netflix.
OBS! Detta är så klart mina subjektiva reflexioner. Men liknar de flesta av oss ändå inte dem, lite grann, på sätt och vis? Visst följer väl också vi alla andra dikterade (påtvingade) normer, mönster, synsätt, regler .., om än inte ristade i Mose stentavlor.

Vem kunde tro att det nånsin skulle kunna inträffa att jag knappt kan bärga mig tills jag får tid att följa en ortodox judefamiljs vardagsliv i Jerusalems ultrareligiösa kvarter?
Inte jag.
Men så är det. För just så tycker jag att en film som vill beröra och engagera måste berättas!

Undrar bara om det verkligen är vanligt att männen röker lika fruktansvärt mycket som i serien? Alltså oupphörligt! Ta sig ett järn med flera, det får en ultraortodox jude tydligen också göra. I alla fall om han är man. Och, ja, det är kanske tur ändå, eftersom han inte får göra nånting annat världsligt alls. Det är bara att läsa skrifterna dagarna i ända och då behöver han säkert både röka och kröka för att stå ut. Skulle jag tro. Kvinnorna läser inte skrifterna. Inte i serien i alla fall. De passar sina barn. Många!

Fångade denna rara lilla blåmes rakt genom fönstret med min Iphone 8+

lördag 12 januari 2019

En oförglömlig nyårsresa i forna öst


En oförglömlig seglats på den mäktiga Donau till:
  • Belgrad i Serbien
  • Pecs och Budapest i Ungern
  • Bratislva i Slovakien
och slutligen den underbara nyårskonserten och sight seeing i vackra, vackra, vackra Wien i Österrike. Är Wien månne Europas vackraste huvudstad? Jag säger inte emot.

Resan i forna öst var oförglömlig på många sätt. Bland annat för hur olika långt man kommit när det gäller uppbyggnaden av det som kommunismen raserat. Och det är mycket det! Ja. så mycket att jag ofta ville gråta åt eländet.
Budapest är emellertid en väldigt vacker stad som nu har renoverats pietetsfullt. Jag återkommer gärna dit. 
Serbien som inte är med i EU har mycket ännu att göra. Bara pengarna fattas. Vad som särskilt gjorde mig sorgsen under promenaderna i Belgrad var alla otroligt vackra byggnader som befann sig i stort förfall. Tänk om man bara kunde tvätta de smutsiga fasaderna, så som skett i Budapest. Då skulle strax Belgrad lysa med samma strålglans som Budapest.
Även Bratislava är en mycket vacker stad, egentligen, för den som orkar och har fantasi nog att se bort från all smuts och förstörelse.

Annat som jag inte ska glömma var de makalöst duktiga guiderna, som utbildats i svenska språket vid universitet i hemlandet, enkom för att de tycker att svenskan är ett vackert språk, men utan annan som helst släktskap med Sverige.
Dessa härliga guider var inte bara skickliga i svenska. Vad som än mer imponerade och förvånade mig, var deras totalt ocensurerade sätt att beskriva sina egna känslor för allt hemskt som skett och den hårda kampen mot förtryckande kommunism och konfiskering av enskild egendom. 

Jag önskar att media förstod att bättre (över huvud taget!) skildra det tunga och svåra arbete som nu pågår i forna öst. Det är nämligen oerhört viktigt att komma ihåg allt det hemska som dessa människor utsattes för i kommunismens namn och att få följa den kamp för ett värdigt liv som nu sker i dessa länder.