Älskar ju fluffiga videkissar

och i dag såg jag de allra första pälsklädda videkvistarna på långpromenaden med vovvarna. Egentligen letade jag hoppfullt efter de första små snödropparna, men några sådana fann jag inte, även om jag hört att några frusna små stackare synts till i trädgårdar omkring.

Jag håller så gärna till godo med videkissarna som jag älskat sedan barnsben. Visan "Sov du lilla videung" (text: Zacharias Topelius, musik: Alice Tegnér) var förresten en favorit redan när jag var fyra år.

Bilderna tog jag med min Iphone 8+. Inga höjdare just. Det blåste snålt och vovvarna drog otåligt i kopplen. Men de berättar ändå att våren är på väg. Att den kommer till slut, om än de uppskottade snöhögarna är svarta av smuts och allt ser glåmigt, trött och uttråkat ut.

Februari är en evig väntan ...
Äntligen kommer mars och plötsligt händer det.
Allt på en gång.
Det går bara alldeles för fort nu.
Vitsippor, blåsippor, liljekonvaljer, förgätmigej ...
Påsk.
Pingstliljor och tulpaner.
Rådjur i blomsterrabatten.
Syrener, kaprifol, pioner ...
Midsommar.
Rosor, lavendel ...

Vips så är det höst igen.
Vinter snart.
Den långa långa långa långa svenska vintern,
full av is och svart trött snö.